Jag kände det idag vid matbordet då 

Jag: Vem Kean? 

Kean: Mormor. 

När han säger det tittar han ner i bordet och ser ledsen ut. 

Dewin ser sin storebrors känslor, gör precis lika, titta ner i bordet och säger: Sakna Mommo, samtidigt som han har ett litet busigt leende på läpparna och tittar på Kean så han gör "rätt". 

Man kan inte riktigt låta bli att le åt Dewins försök att vara precis som sin storebror, samtidigt som det känns som att min själ faller i bitar. 

Jag önskat verkligen att dom fick ha sin Mormor närvarande. 

Pojkarna tittar på bilden på Mamma och jag berättar om Mormor, men jag vill visa dom så mycket mer om henne. 

Nu ikväll kom det ifatt mej, allt bröt samman och jag känner mej levande men trasig. 

Saknar dej Mamma! 💖✨